oj, ett bröllop, vad gör jag nu?

Oj vad mycket det är att planera, och vad fort tiden går när man planerar. Redan har det gått 3 månader sedan vi bestämde oss för att gifta oss i vårt härliga Italien. Paniken har redan spritt sig i hela min kopp och just nu känns det som det kommer bli en circus av fiaskon. De fina och väl utvalda inbjudningarna strulade, och strular fortfarande. Dyra som troll och vackra som få.. men nu vet jag inte ens om dom kommer gå att använda. Vem bryr sig om ett inbjudningskort kan man ju då tänka.. jo, den som har spenderat timmar efter timmar för att hitta det perfekta kortet som symboliserar just det man söker. För mig känns nästan inbjudningskorten som det viktigaste, ändå är det bara en liten papperslapp. Kanske är det för att det är på denna lilla papperslapp som vi informerar de närmaste i våra liv om den hittills näst viktigaste dagen i våra liv (vi har båda kommit fram till att vår egen födelse var den viktigaste händelsen). Det känns som att denna lapp visar att vi verkligen kommer hålla ihop för evigt, att vi äntligen har blivit vuxna nog att förmedla detta till dem omkring oss. Kanske yrar jag om detta, kanske betyder den där lappen inget mer än vad som står på den.. datum, tid och plats.. kanske viss klädsel.

Alla ska informeras, planer ska smidas, folk görs besvikna, andra blir glada, magen pirrar, håret växer, hatten åker av. Ett enda virrvarr av känslor.. och mitt i allt står jag med armar som en muterad bläckfisk och försöker göra allt samtidigt och alla glada. Jag vill visa att jag också kan, att jag är stor nog nu. Jag undrar hur det ska gå. Tur att jag har världens bästa kille nära mig som kan ta ner mig på jorden och hälla vatten i ansiktet på mig när jag svamlar. Mycket kan man säga om killar, men min kille gör det som behöver göras när det ska göras, och rätt blir det alltid! Så.. kanske ingen bryr sig om det där inbjudningskortet, kanske åker det i soporna några veckor efter bröllopet, eller läggs i den där högen med födelsedagskort blandade med påsk och julkort för att samla damm och glömmas bort.

När jag tänker riktigt länge så känner jag mest för att bara ta min favorit i handen och åka så långt bort jag kan bara för att få va ensam och fira att det blir vi för evigt, för vem tror hellre på skilsmässa än ett evigt förhållande? Inte jag! Tänk att sitta på den där stranden med en god drink i handen, bredvid den som betyder mest av allt i världen och fira att alla papper är påskrivna och att allt är klart! Inga inbjudningskort, inga gästlistor, ingen buffé och inget strul. Men kanske är man lite sugen på det där strulet ändå. Är inte lyckan när man lyckas med något man har kämpat med. Vem blir glad av något som man inte har behövt jobba för?

Framtiden är oviss, bröllopsdagen är bestämd, biljetterna ska bokas, får bara inte glömma inbjudningarna. Och så var det ju den där bröllopsfesten i Sverige också för alla andra.. vem räddar mig när jag faller? Min prins hoppas jag!